......med förbehåll. Arbetstränar igång så sakta. Allt för att inte halka tillbaka som så många av mina mer energiska bröstsystrar gjort. Man vill ju ta igen. Komma tillbaka. Känna sig behövd. Höra hemma. Jag ha saktat in livet. Tar inte kurvorna lika hårt. Att leva här. Jag luktar på varenda känsla. Då går det inte att rusa. Kanske reser jag nånstans. Kanske inte. Det beror på hur stort just det behovet är. Nu känns det större att stanna kvar. Stort. Nästan skrämmande.
