Svajigt
Och så kom det en svajig dag då. Eller kväll. Kvällarna man ligger och grubblar och bara vill ha en fysisk kärleksfull kram och ett "jag älskar dig". En sån där kram från ett hjärta som man vet menar det. Från ett hjärta som känner din historia och din guppiga livsresa. Slippa förklara. De kvällarna man bara gråter och hoppas få somna i rimlig tid så att man orkar med en arbetsdag imorrn med någorlunda hjärnfunktion och inte så jättesvullna ögon. De kvällarna man så innerligt behöver någon som bekräftar att man faktiskt finns. Att tårarna blir sedda och bekräftade. Avtorkade och älskade. Arbetsdagar är viktiga för mig särskilt under svackorna. Känner mig behövd. Tänk vad det ändå är viktigt. Att känna sig behövd.