Fem
Som "femåring" tycker man ju att oron för återfall borde vara obefintlig. Jag avslutade mina Herceptinbehandlingar i oktober 2014. Då hade jag arbetat min heltid (90%) i 5 månader. Lagt mitt schema efter behandlingstillfällen. Jag flyttade till en lägenhet som visade sig vara full av mögel. Sanering följde. Släpade mig till jobbet och somnade nästan på vägen hem. Jag var helt urlakad.
Ändå skulle jag nu vara som vanligt. Men det blev inte så. Jag var ledsen. Trött. Kände mig ensam. Orkade inte laga mat. Städa.
Hade bra dagar och usla dagar. Humöret svajade, och gör fortfarande, även om hormontabletterna jag skulle äta i 5 år gjorde det värre. Grät dagligen. Så till slut avslutade jag den hormonbehandlingen. Efter 2 år. I samråd med kirurg.
Försökte studera på halvfart för att få igång hjärnan. Det gick ett tag. Stresshormoner sköt i höjden och det tog mer än det gav. Jag ramlade ihop. Stor besvikelse. Ville vara duktig. Visa att jag inte var ute ur leken. Inte uträknad. Kanske främst min son. Starka mamma är här nu. Men jag var allt annat än stark. Jag var behövande.
Att gå till arbetet och GE för att sen inte ha något över till någon, något, inte ens mig själv höll inte. Sakta mådde jag lite bättre. Blev starkare psykiskt. Men fysiskt var inte kroppen med. Jag hade slungats in i klimakteriet med ilfart. Kroppen var inte förvarnad. Ständiga infektioner och förkylningar följde och sänkte mitt mod. Mitt humör. Mitt jag. Om och om igen.
Men jobba måste man. Som ensamstående så är man tvungen att ställa sig upp. Gång efter gång. Utan hejarklack. Det är jobbigt. För att inte säga outhärdligt. Men man måste. För utan inkomst går det inte att leva. Skulder försvinner inte. De betalas tyvärr inte av facebookhjärtan med välmenande råd om vila följt av ett lika välmenat hjärta.
Och inte hade jag räknat med att få cancer. Det borde jag gjort. Tidsandan är som sådan att livet liksom ska kunna läggas in i en färdigställd personlig graf baserad på din individuella livssituation, utbildningsnivå, inkomst, civilstånd, psykosociala arbetssituation osv.
Flyttade igen. Till en mögelfri lägenhet. Glott på kartonger. Packat upp. Ställt in. Ringt runt och bett om borrhjälp etc. The usual stuff när man mot sin vilja nödgats krympa sitt sociala liv för att överleva och ingenting går på den allra minsta räls längre. "utan min familj hade jag aaaldrig .. . " Jo. Men det tar väldigt mycket längre tid.
Saknar min familj. Min släkt. Varje dag. Vill bli skröpliga ihop med dem. Se den utökas av de yngre nytillskotten. Men det är geografiskt omöjligt med en spridning Norrland - Gästrikland -Göteborg - London - Kina. Spontabesöken uteblir.
Vågar andas i nya lägenheten. Jo jag höll andan i mögelägenheten kom jag på. Mögel=cancer=oro.
Nu är min kropp rätt trött. Sträcker mig lätt. Svag i axlarna. Muskellös i armarna. Den vänstra känns som den är ur led ibland. Men hjärnan fungerar. Cytohjärnan har hämtat sig. Den blivit några år äldre liksom övriga kroppen. Jag balanserar. Läsa böcker går tyvärr inte. Det blir talböcker nu.
Men magen pajar. Nu går jag igenom en utredning eftersom jag fryser och darrar. Kan inte behålla mat utan måste gå på toaletten direkt efter jag ätit. Koloskopi. Cellprov. Massor av blodprov. Näst på listan står Datortomografi. Under tiden ökar kraven på jobbet och den tjocka lymfarmen hotar ständigt med en ny omgång rosfeber. Ibland fattar jag inte själv hur jag orkar. Orkar att vara hejarklack till mig själv. Nya ramsor ska säkras. Vila! Den är kort och bra.
Nu har jag "dödsstädat" . Igen. Ska jag bli sjuk ska det vara rent liksom. Torkat golv och gråtit. Duschat och gråtit.
Ingenting av detta kommer att märkas när jag jobbar imorrn. Jag kommer att vara "pigg och glad". Tjosan tjosan!
Tills jag kommer hem. Solen kommer att skina och jag kommer att rulla ner. Lägga mig i sängen och tänka att jag borde gå och träna. Trycka ner en banan. Slut i kroppen men pigg i knoppen. Och nu har oron tagit rejäl fart. Oron för återfallet. Nu måste jag trösta mig själv. Vårda mig. Klippa mig. Fast en annan dag. En annan dag kanske jag ska putsa fönstren. Kanske. Lägga en ansiktsmask. Gå ut i skogen. Vilken buss tar man dit? Men nu ska jag sova. Vi. Toulouse och jag. Och jag fryser. Även det är nytt. Jag fryser aldrig. Varför var järnvärdet så högt? Hänger det ihop? Dom där leverfläckarna på bröstet och låret. Borde kolla upp dem.. 🙄Nåväl, det får jag tänka på en annan dag. 🌹