Stå upp för dig själv, för fan!
Så kom den dagen hon började tala om sig. Om sitt.
Om sina upplevelser. Om sina känslor. Oavsett om inte en enda människa lyssnade. Eller var intresserad. Det började gro under strålningen och det började växa under Herceptinbehandlingarna.
Hon har inte slutat sedan dess. Nu var det HON som blev den viktigaste i sitt liv. Det blev en ranglig färd. Den pågår fortfarande.
Inte alla var lika redo som hon som väntat i över 50 år. Allra minst hon själv. Som varit lyssnaren. Lyssnat in. Gett råd. Tagit hand om. Som tålt. Mycket. Men inte höjt sin röst till eget försvar. Nej den delen fanns inte naturligt i henne. Hon förstod varför männsiskor gjorde och betedde sig som dom gjorde. Att förstå varför räckte.
Det jobbades fram. I mer än 50 år. Att sluta förstå. Bullshitribban blev låg. Om den ens fanns kvar.
Den inre kokande lavan hon inte visste hon ägde sipprade ut och går nu inte att stoppa. Vill inte stoppas. Bör inte stoppas.
Så mycket ville ut. Så mycket vill fortfarande ut. Befrielse. Men inte alla såg den komma. Om ens någon. Inte alla kunde hantera det. Ja det är en ranglig väg. Den tar många vändningar och gör tidvis väldigt ont. Och jo. Det finns ett liv före svår sjukdom och efter.
Allt blir inte "som vanligt".
Hennes allra bästa coach finns inte längre kvar härnere på jorden.
Han som var hennes allra största utmaning. "stå upp för dig själv för fan!"
För sig själv. Hon var dålig på den. För andra? Absolut.
Han förstod. Han som varit obekväm. Han som alltid sagt sin mening. Han som såg bakom fasader.
"Kom igen nu!" "Jag tror på dig". "Du har klarat av mig och jag är fan inte den enklaste jäveln!"
Den bästa coachen bygger sällan råd av vackra ord. Men står vid din sida.
Och hon pratar. Och hon anser. Och hon är glad. Och hon är ledsen. Och hon är stark. Och hon är svag. Och hon är arg. Och hon är förvirrad. Och hon är klarsynt. Och hon står upp för sig.
Hon är jag.
Kom igen nu!
