I torsdags fick jag min sista cytobehandling med Tax (docetaxel). Känslan av att veta att jag kommer att slippa vara trött efter behandlingarna är skön. Att kunna gå dit man VILL. Inte belamra tvättstugan i tre dagar. Kunna planera. Det är stort.Ska bara ge detta sista en tid nu.
Landa. Sen är det dags för fem veckors strålning. Ett år framöver kommer jag att få antikroppen Herceptin (för oss med Her2positiv) var tredje vecka. Men det går fort. 5 minuter. Landa. Landa. Min sista behandlingsdag avslutades hos arbetskamrater med god mat ur trivselkassans gömmor. Jag åt det mesta. Chokladfondue t om och en slurk Baileys slank ner. Tyckte det kunde kvitta när jag ändå hade fullt med annat gift i kroppen. Njöt av att höra tjattret runtomkring under några timmar och av att kunna delta. Att jag fick ett litet bokpaket med väl utvalda böcker var ett stort plus. Blir bra under Växjöresorna till strålningsenheten. :) Mycket bra avslutning på denna etapp!
Till min älskade son: vilken resa. Denna känslomässiga berg&dalbana. Du har varit med vid min sida sen i juni och det har inte varit enkelt för dig. Jag vet det. Du har letat allehanda lösningar och läst massor av forskningsrapporter. Levt med alldeles för mycket information utan att kunna dryfta den med den du brukar. Mig. Våra rädslor har färgat resan och vi har varit förtvivlat arga på varandra emellanåt. Ibland har inte orden varit mjuka. Gammalt blivit som nytt. Avdammat och återanvänt i denna förvirrade situation som ingen av oss var förberedd på. Det har tärt. Men utan att tveka så kan jag säga att du är den starkaste människa jag vet. Utan dig hade det inte gått så bra som det gjort. Det hade bara gjorts. Jag inser hur slitsamt det varit för dig. Att stå så ensam med nåt så tungt. Att samtidigt hålla igång studierna. Att hantera mina rädslor. Sen gå hem med dina egna. Mitt älskade barn. Vad du är stark. Jag älskar dig. Alltid och oavsett. Behandlaren Marie, jag och Kim <3
Behandlaren Marie, jag och Kim <3