Börjar bli mer rädd för vardagen än för cancern. Vardagen är mer krävande med alla inbyggda måsten. Jo...(hurtgökar) man bör, tvätta sig, byta lakan, duscha, laga mat och äta. Man bör diska för att ha nåt att äta på och tvätta för att ha kläder på kroppen. Cancern bara ligger där nånstans i mitt blodomlopp och gror. Gör liksom inte lika stort väsen av sig som cytostatikan och den trötta otillfredställda uttråkningen av att "gå hemma". "gå hemma" innefattar att man som värddjur rantar iväg till provtagningar, hjärtkontroll (troll), kurator, lymfterapeut, sjukgymnast, onk, fyller i papper på papper, samt läser om hur dessa papper ska fyllas i i papper efter papper, ringa samtal till allehanda i systemet inbyggda parasiter samt sitta i telefonköer. Därutöver "leva som vanligt". Har glömt hur som vanligt är men har kommit på lite efterhand. Försökt plocka det gottaste. Tidsramen orkesmässigt är ju rätt knapp. Att gå en timmes uppvisningsrunda på stan kostar på. Det kan ta till nästa dag innan den dagens middag blir lagad...att ta en halvtimmes promenad själv tar bara nån timme att hämta sig ifrån. Ett fikabesök kan däremot ställa till perceptionsproblem för en hel kväll. Prata går fint men ta in talad information och omvandla det till nåt för hjärnan hanterbart går sämre. Riktigt dåligt t o m. Det sägs att wordfeud ska vara bra för de som är under cytostatikabehandling. Jag har ju inte det på denna mobilen. Ska installera det. Annan dag och vecka. Nu försöker jag göra saker som intresserar mig. Det går faktiskt rätt så bra. Skäller lite här och skrattar lite där. Internet är en fenomenal sak när man är för trött för att ta sig ut eller för trött för att umgås men ändå vill kommunicera. Tjata. Diskutera. Sen är det bara att logga ut och bryta ihop om man behöver det. För bryter ihop gör man inte varsomhelst. Inte ens på nätet. Där går gränsen vid en dålig dag och sen snabbt fram med ett glas glatt.