Melander, Lill-Babs, cancer och positivitet.
Sven Melander utropar glatt att han fått lite cancer och att den kom olägligt för att han hade så mycket att göra. Några veckor senare dog Lill-Babs snabbt i cancer. Den kom nog olägligt för henne också. Och fort. Det tog 2 veckor.
Som om en dödlig sjukdom någonsin kommer lägligt? Sven Melander är fullständigt lysande men där var det lite glappkontakt. Det kan ju hända den bäste.
Kanske klarar Melander av det tack vare att han skojar bort det? En vän till mig som jag lärde känna under min egen cancerresa var otroligt positivt inställd. Även när den kom tillbaka efter några år så försökte hon leva som vanligt. Passa barnbarn gå ut och gå men framförallt vara glad och positiv. Hon skrev positiva uppdateringar på facebook in absurdum behandling efter behandling. Spridning efter spridning. Gnällde kanske lite över en förkylning men aldrig över sitt mående pga cancern.
Det blir inte bättre om man gnäller. Gnäller?
Ja det är min själ en märklig status cancer fått. Inte nog med att vi ger den till oss själva enligt suddig vetenskap.Vi ska även vara glada när vi mår skit. Sist jag träffade min vän så tog hon morfin pga sin värk och jag märkte att hon blev gladare på kemisk väg och att det var först då jag verkligen förstod att hon inte hade långt kvar. Men hennes glada facebookuppdateringar förvirrade mig och jag tänkte att jag nog haft fel. En del kroniker kan leva många år. En annan manlig vän som dragit på sig någon form av hudcancer var även han en sån positiv själ. En som alltid bjöd på ett garv och som höll masken utåt sett bra även under sina värsta perioder. Han var tacksam för vården. För behandlingarna. För allt. Ingen av dessa två lever idag.
Inte ens Magnus Härenstam tog sig igenom. Han var väl glad? Eller?
Det är inte konstigt att jag allt som oftast ifrågasätter mantrat "positivt tänkande". Jag tror det fungerar inom idrotten. Eller när man ska nå andra mål utifrån friska förutsättningar. Det är ju ganska logiskt dessutom. Men jag tror inte att positivitet kan påverka kroppen när vårt DNA ballat ur. Hur mycket vi än affirmerar och skrattar så tror jag inte det fungerar om det inte sitter långt och djupt inne i själen. Långt därinne där vi har vår egen frid. Den tysta glädjen. Den som sjunger till i kroppen och som bara man själv och endast man själv kan nå.
Den friden och glädjen tror jag är helande. Men det är en lång väg dit. Vi måste gå igenom alla våra toppar och dalar och känna. Måste ha tiden att känna. Känslor.
Känslor som en del är så rädda för. Men för att bli hela och nå dit in till det allra innersta inne så måste vi gå igenom dem. Måste igenom bruset av vardagsupprördheten, det dagliga besväret och allt som hör livet till i reaktioner och börja tänka. Fritt.
Långt efter det kan man tänka positivt. Utan att man vet det om det. Kroppen bara känns positiv. Med eller utan cancer. Kroppen är positiv. Och därifrån tror jag att det går att jobba med resten. Tänka fritt. Inte efter en manual som någon coach skrivit, även om det kan var en bra början, men sedan måste vi tänka fritt. Inifrån.
Jag har talat med ganska många cancerdrabbade och de som överlever är en blandad kompott av sura, glada, introverta, bittra, snälla, ilskna människor. Helt vanliga människor alltså.
Men jag är fullständigt övertygad om att det går att hela sig själv om man har kraft, stöttning och pengar.....inget slår några resor till oaser med meditation, hälsosam mat, stresslöst och utan tanke på omkostnader. Det innebär inte att alla som har råd gör så eller lever så. Egot har skapat en människa och den människan har skapat sina later och vanor. Så är man van att springa Göteborgsvarvet så blir det målet. Man arbetar efter sina egna förutsättningar och medel. I alla lägen.
Innebörden av begreppet positivt tänkande har jag fortfarande inte klar för mig. För det kan väl inte vara så enkelt att vi bara ska bete oss positivt helt enkelt? Av hänsyn? Utan publik blir det rätt konstigt isåfall.
Som om en dödlig sjukdom någonsin kommer lägligt? Sven Melander är fullständigt lysande men där var det lite glappkontakt. Det kan ju hända den bäste.
Kanske klarar Melander av det tack vare att han skojar bort det? En vän till mig som jag lärde känna under min egen cancerresa var otroligt positivt inställd. Även när den kom tillbaka efter några år så försökte hon leva som vanligt. Passa barnbarn gå ut och gå men framförallt vara glad och positiv. Hon skrev positiva uppdateringar på facebook in absurdum behandling efter behandling. Spridning efter spridning. Gnällde kanske lite över en förkylning men aldrig över sitt mående pga cancern.
Det blir inte bättre om man gnäller. Gnäller?
Ja det är min själ en märklig status cancer fått. Inte nog med att vi ger den till oss själva enligt suddig vetenskap.Vi ska även vara glada när vi mår skit. Sist jag träffade min vän så tog hon morfin pga sin värk och jag märkte att hon blev gladare på kemisk väg och att det var först då jag verkligen förstod att hon inte hade långt kvar. Men hennes glada facebookuppdateringar förvirrade mig och jag tänkte att jag nog haft fel. En del kroniker kan leva många år. En annan manlig vän som dragit på sig någon form av hudcancer var även han en sån positiv själ. En som alltid bjöd på ett garv och som höll masken utåt sett bra även under sina värsta perioder. Han var tacksam för vården. För behandlingarna. För allt. Ingen av dessa två lever idag.
Inte ens Magnus Härenstam tog sig igenom. Han var väl glad? Eller?
Det är inte konstigt att jag allt som oftast ifrågasätter mantrat "positivt tänkande". Jag tror det fungerar inom idrotten. Eller när man ska nå andra mål utifrån friska förutsättningar. Det är ju ganska logiskt dessutom. Men jag tror inte att positivitet kan påverka kroppen när vårt DNA ballat ur. Hur mycket vi än affirmerar och skrattar så tror jag inte det fungerar om det inte sitter långt och djupt inne i själen. Långt därinne där vi har vår egen frid. Den tysta glädjen. Den som sjunger till i kroppen och som bara man själv och endast man själv kan nå.
Den friden och glädjen tror jag är helande. Men det är en lång väg dit. Vi måste gå igenom alla våra toppar och dalar och känna. Måste ha tiden att känna. Känslor.
Känslor som en del är så rädda för. Men för att bli hela och nå dit in till det allra innersta inne så måste vi gå igenom dem. Måste igenom bruset av vardagsupprördheten, det dagliga besväret och allt som hör livet till i reaktioner och börja tänka. Fritt.
Långt efter det kan man tänka positivt. Utan att man vet det om det. Kroppen bara känns positiv. Med eller utan cancer. Kroppen är positiv. Och därifrån tror jag att det går att jobba med resten. Tänka fritt. Inte efter en manual som någon coach skrivit, även om det kan var en bra början, men sedan måste vi tänka fritt. Inifrån.
Jag har talat med ganska många cancerdrabbade och de som överlever är en blandad kompott av sura, glada, introverta, bittra, snälla, ilskna människor. Helt vanliga människor alltså.
Men jag är fullständigt övertygad om att det går att hela sig själv om man har kraft, stöttning och pengar.....inget slår några resor till oaser med meditation, hälsosam mat, stresslöst och utan tanke på omkostnader. Det innebär inte att alla som har råd gör så eller lever så. Egot har skapat en människa och den människan har skapat sina later och vanor. Så är man van att springa Göteborgsvarvet så blir det målet. Man arbetar efter sina egna förutsättningar och medel. I alla lägen.
Innebörden av begreppet positivt tänkande har jag fortfarande inte klar för mig. För det kan väl inte vara så enkelt att vi bara ska bete oss positivt helt enkelt? Av hänsyn? Utan publik blir det rätt konstigt isåfall.