sjundeinseglet.blogg.se

Pratade i telefonen och kände att det spände i högerarmen. La på och kollade vad det var och såg att den var som lite uppsvälld. Inte mycket. Tänkte att jag överbelastat (bar hylla och liten bebis dagen innan) men gick ändå in till en bröstcancergrupp på nätet och frågade. Dom menade att jag skulle ringa 1177 och att det kunde vara en propp. Ringde 1177 och dom sa samma sak. Sa att jag skulle ta mig till akuten. Gäääk. Ringde på hos grannen (med bil) men han var inte hemma. Ringde taxi. Fort på med peruken och ner med mobil och snus medan jag tänkte dusch, rena kläder och rouge... Ringde sonen (som satt och skrev på sin inlämningsuppgift som skulle in 24.00) och talade om att jag var på väg upp till akuten. Han kom dit sen.

Sköterskan på akuten skulle aktivera pacen (port a cathen) för att ta prover genom den och jag min spruträdde pep att ”då måste jag Emla…”. En trekvart senare kom en ”unge” som såg ut som 11 år och skulle sticka mig i pacen. Så jag fick vänligt förklara att jag var livrädd och inte ville han skulle gå in där (var öm runtom) utan att någon erfaren skulle ta det. Så han gick efter den i mina ögon mer kompetente sköterskan. Började ana oråd när hon inte kunde välja nål och gick ut i väntrummet och rådgjorde med min son…

När hon provat de nålar hon hade utan att få svar så fick vi ge upp. Ibland funkar inte intuitionen...Men jag var så bedövad av nervositet så det gick att ta prover ur armvecket utan Emla.

Proverna ”såg bra ut” fick jag veta efter lång väntan. Men läkaren skulle prata med mig. Nu var jag hungrig. I en automat fanns nyttigheter som kexchoklad och zootabletter. Och knäckebröd med sånt där gegg. Tog en sån och en vichyvatten och väntade. Kim åkte hem.

Blev förflyttad från TV-rummet till undersökningsrummet och så småningom kom läkaren in. En rufsig pojkspoling runt 15. Weird. Det som är bra med dom yngre läkarna är att deras kortisol inte börjar spruta smittsamma stressfloder efter en enkel fråga. Dom har inte utvecklat den där stresskänsligheten ännu.  Jag fick svar på de flesta. Röntgen skulle göras. Krux: det fanns ingen röntgenläkare som kunde titta på bilderna. Så jag skulle komma nästa förmiddag men först skulle jag få en spruta Fragmin eftersom jag förmodligen fått en propp nånstans. Mitt kortisol sprutade. ”En vad?? Då måste jag Emla…” Pip.

Blev inlagd på kirurgen och somnade runt 1 på natten. Provtagningar runt sex på morgonen slapp jag. Men jag var beredd det var jag…..

Dag 2

På förmiddagen var det dags för ultraljud. Röntgenläkaren såg nåt på port a cathslangen som gick från nyckelbensvenen. Sen ropade han på second opinion som ultraljudade halsen också. Han kändes säker. Man känner direkt när dom kan sin grej så fort man släppt dom inpå sig nära. Det där som sitter i händerna. Skillnaden mellan säkerhet och osäkerhet i själva handhavandet. Ja han kändes säker. Det bestämdes att jag skulle göra en kontraströntgen. Ve..mer skit att spruta in alltså. Mer kortisol att göra sig av med. Tycker man borde vant sig. Men inte. Jag är inbiten fobiker vad gäller stick och dylikt och måste nog boka in KBT för detta. Note.

Proppen satt vid halsen snett till höger under nyckelbenet i nyckelbensvenen. Troligtvis orsakad av port a cathen.” Kände mig lättad och på gott humör när jag rullade därifrån. Lättad av att jag litade på röntgenläkaren och lättad över att kontrasten var insprutad och det var klart. Samt att jag nu visste VAR den där fanns. Viss kontroll över situationen igen.

Nu löser dom väl upp den och jag får åka hem lite tilltufsad tänkte jag. Men nä. Där ”går man gärna inte in”. Så jag blev utskriven dagen efter med ett recept på 90 sprutor Fragmin och en kallelse om borttagnade av port á cathen 08.00 på torsdag. Jag ville ju inte hem…inte med en propp dääär…L

Vad skulle jag hem och göra en dag? Helt meningslöst. Ville inte alls. Förklarade att jag inte ville alls. Sitta hemma själv och vänta på att proppen skulle vandra iväg kändes inte som någon höjdare alls…Men sängplatser ramlar inte från himlen så så fick det bli. Desperatringde till en väninna och frågade om hon kunde ge mig Fragminet och det var inga problem. Ibland löser det sig...

Dag 3 (onsdag)

Hemma. ”va härligt!” menade någon på facebook. ”nej” skrev jag. För det finns absolut inget positivt i att sitta hemma själv med en propp i en nyckelbensartär. Jag vågade knappt röra en muskel. Kunde se framför mig hur den vandrade upp i hjärnan (gjorde stroketester..) eller ner i hjärtat eller lungan. Så nej. Det kändes helt åt helvete. En lyhörd väninna läste mitt nej och körde helt resolut hit. Med en hel julpåse skumtomtar, clementiner, amaryllis och empati. Inlevelse. Vaktade mig så jag kunde duscha. Vågade ju inte. Spontandiskade och höll mig sällskap tills min ångest lugnat ner sig. Det var så mycket värt i stunden att det bara skulle bli torftigt om jag skulle försöka förklara hur mycket. TACK.

Dag 4 (torsdag)

Inte som en pigg 90-åring utan en utsliten. En promenad mellan vardagsrum och kök sen stannar benen. Trötta och tunga. Fyllda med förvirrat blod som tappat bort sina kanaler. Inkörd till lasarettet av min Fragminvän 07.30. (..som fixat och trixat och ställt upp under julen och gett mig sprutor…stort i denna värld…. Är så tacksam och hoppas kunna återgälda alla vänliga själar när jag blir frisk. Vara där för er om det är nåt...)

Nu skulle port a cathen bort. Stort ångestpåslag igen när det visade sig att jag skulle göra det under lokalbedövning. Ångestpåslag av den sorten går inte heller att beskriva. Fick efter mycket tjat en lugnande spruta. Hade emlat naturligtvis eftersom jag trodde att jag skulle få det på rutin men rutinerna var inte såna. Fick däremot en stesolid 5 mg till operationen som jag skulle ta men det gjorde jag inte eftersom jag skulle kunna gå ner till Onkologen efter operationen. Fast då trodde jag ju att jag skulle få lugnande därinne. Port a cathen kom ut efter mycket bedövning. Lite slita, vicka och dra så lossnade den till slut motvilligt. Min kropp hade attackerat den rätt bra. Velat stöta bort den. Det gjorde inte ont men känslan av att någon drog och slet runt en ven och det där knakandet. Blä.  Som jag sa till en häromdagen: ”obehag gör mer ont än smärta för min sort.” Hon kände samma sak. Tur man inte är ensam om det. Att ha hög smärttröskel men låg obehagströskel.

Sen gick jag och min vapendragare (min son) ner till onken och jag fick min Herceptinspruta. Hade emlat. Tog sen käckare än käckt bussen hem och ramlade ihop i soffan.

Dag 5 (fredag)

Till strålningsenheten i Växjö för information och för att ställa in fixturläge,  göra datortomografi och tatuera in prickar. Ställa in strålningskoordinaterna helt enkelt så att strålningen blir på exakt samma ställe varje gång.  

Jag skulle ju varit där den 11 december men det blev framskjutet av Växjö. Hela resan har blivit framskjuten. Från tumöroperation, inoperation av port a cath till första cytostatikan.  Jag vet folk som startat långt senare än mig och är klara med strålningen nu. Det känns jävligt tufft.  Så även om man har grad 3 så innebär inte det att allt flyter på. Är det ledighet,  semestrar och sjukdom så är det. Det är dock inte så i alla landsting. Många strålar över storhelgerna också…detta uppskjutandet frestar på nerverna.

På morgonen var jag i kontakt med både onkologen och kirurgen eftersom ärret efter port a cathen blött som attan på natten så bandaget var helt fyllt. Jag var orolig för att det gått upp nåt stygn.  Beslutet blev att byta det i Växjö. Leta upp nån där. Hade ju beställt  en sjuktaxi till Växjö som skulle hämta mig kl. 10.00 så jag hann inte in till lasarettet här utan att riskera att missa den och den ska beställas minst 2 dagar innan…och jag var rätt mör (milt uttryckt) efter veckans strapatser och dessutom inte sovit ordentligt sen akut/kirurgvistelsen i söndags. Så bar det iväg till Växjö. Jag och min onge.

Blir mött av en strålningsläkare och vi sätter oss för att få information. Då släpps ytterligare en förseningsbomb. Jag kunde inte fixeras eftersom jag inte kan röra den högra armen tack vare bortoperationen av porten igår så det var bara att skjuta fram alltihop….

…..jag brast helt. Totalt. Var för trött för att pumpa adrenalin annars hade jag definitivt rivit ner hela stället för nu slog det bara runt. Allt som kom ur mig var dessa tårar (som jag är så trött på) och en monoton ganska lågmäld passivaggressiv radda ord…ord som förklarade att jag var VÄLDIGT medveten om vad för sorts bröstcancersort jag hade och att nu går det inte att skjuta fram fler behandlingar för då vet jag inte ens om jag kommer hit igen för nu är jag trött på hela skiten och blablabla…. Sen var jag slut. Läkaren bad oss gå upp och ta lunch(!) och återkomma efter.

Kim åt lunch med en mor som osade svavel och droppade tårar, vilka berodde på såväl uppgivenhet som biverkningar av cytostatikan,  och som hulkande slafsade i sig nån förglömlig goja (överlevnad) mellan svordomarna. Han tröstade och klappade mig och jag svor och förbannade. Hela sjukvårdsapparaten. Kontinuiteten. Var fanns den? Jag var ju för helskotta i kontakt med både onken och kirurgen samma morgon…kan dom inte räkna ut att man inte kan lyfta en arm när man är nyopererad? Skulle jag ägna en hel dag åt ett möte som enbart gick ut på att skicka hem mig? Jag ringde både onk och kirurg. Men alla hade gått för dagen. Klockan 13.00 en fredag får man inte tag på någon. Det var ju för katten julafton på tisdag veckan därpå! Det var därför. Klämdagar. Dom heter klämdagar för att folk hamnar i kläm. Om jag hade kunnat ge uttryck för all den ilska jag inte orkade känna och som min hjärna fick arbeta med istället vet jag inte vad jag hade gjort.

Väl i samtal med strålningsläkaren igen som hade två sköterskor med sig så meddelade dom att det skulle göras ett försök ändå. Sten föll. Mer tårar. Sen förklarade strålningsläkaren ingående och detaljerat för Kim(!) hur allt skulle gå till….

Då kom det en gnutta adrenalin från oväntat håll:

”Ursäkta mig….men det är jag som har cancer och det är jag som ska behandlas och du talar till min son??” Sen skar vi ett litet hål i den plötsligt förtätade luften och strålningsläkaren talade med mig. Den stolliga alldeles för trötta mamman utan ett uns perception..

Efter inställning, datortomografi och tatuering och mer information sa den ena sköterskan att jag skulle sätta mig ner. Jag höll på att svimma. Nädå, sa jag. Jag märkte det inte ens själv. Kände mig bara tröttare och tröttare. Men det har ju som blivit ett naturligt tillstånd. Hon hämtade ett glas vatten och jag fattade ingenting. Sån uppståndelse. När jag sen såg mig i spegeln hade jag inte en blodsdroppe under huden i ansiktet. Satte mig igen i ren skräck. Då var redan sköterskan iväg och hämtade en rullstol. Jag hade tydligen tuppat av en stund när jag låg i den där datormografimojängen…

Sen hem taxi hem till Karlskrona och i säng.

9 dagar senare

Nu håller blodet på att leta nya vägar. Jag riktigt känner hur det kämpar och vid ansträngning så svullnar armen upp och det känns konstigt både här och där. Obehag. Andfådd. Elefantben. Väninna har kommit som en kär klocka och stuckit Fragmin i en färdigemlad stickrädd mig. Och idag har jag tvättat! Långsamt med timmars mellanrum… men från att ha fått mjölksyra och varit tvungen att stanna ca 5 gånger på vägen upp i trapporna så är jag idag nere på EN stanning. Det går uppåner men fram. Men "en sa ente räkna ut nåt" som Raskens Ida sa.