Gemensam fiende enar
Äntligen har väst en gemensam fiende och enas nu solidariskt under blågul fana.
Det är så vackert. På arenor och byggnader lyser de blågula dioderna. Ivern efter att visa solidaritet har nått höjder av sällan skådat mått.
Kollektivismen har blommat ut i sådan prakt att till och med Karl Marx skulle blivit imponerad. Om än det nu är postmarxisistiskt.
Skepsisen till en av världens största auktoriteter historiskt sett är satt under lupp och anses utgöra det största hotet mot världsfreden. Med historiens mått mätt. Eller rädslans mått.
Man tänker sig vid denna tid på anarki som något skapat från orättvisor och förtryck mot arbetarklass och medelklass.
Men att de anarkistiska strömningarna skulle ha sitt ursprung i den absoluta rikedomens garnnystan var oväntat. Så oväntat att det inte ens märktes.
Så gick det till när den nya väven tog sin form och garnet kom från alla håll i olika kulörer och de allra vackraste formationer. Alla ville bidra. Detta skulle bli det mest ståtliga världen skapat.
Vävare och väverskor arbetade dygnet runt mot det gemensamma målet. Bank. Bank. Bank.
När den slutligen var klar var den så stor att den nådde 1 helt varv runt jorden. När den slutligen var klar så var vävare och väverskor så utmattade att de föll ner och dog.
Det restes ett monument som var så högt att det nådde längre än ögat kunde skåda. Än örat kunde höra. Än tanken kunde föreställa sig.
Och däruppe, på toppen av monumentet, blickade några få väldigt rika och väldigt gamla, sjuka och smutsiga människor ner på väven med sorg i blicken och drömde sig tillbaka. Tillbaka till den tid då skapande mänskliga krafter underhöll dem och deras leverne. De var äntligen världens rikaste. Men.
Wilson!
